Att utforska shamanism är för mig som att kliva in i en levande väv av historia, naturvetenskap, medicin och biokemi – och samtidigt få en djupare förståelse för mig själv. Det är en fascinerande resa där uråldrig kunskap möter moderna insikter om kroppen och nervsystemet. Shamanismen lär oss att naturen inte bara är något vi existerar i, utan en levande, vis vägledare. Träden, vattnet, vinden – alla bär på en intelligens som kan hjälpa oss att hitta balans och en känsla av trygghet inom oss själva.
Min fortsättningskurs i shamanism bestod av fem fördjupande moduler som byggde vidare på min grundutbildning från 2019, då jag tillbringade en månad i dr Vilodos hem i Chile. Men låt mig vara tydlig – jag kallar mig inte för shaman. Det är en titel som endast ursprungsbefolkningar kan tilldela, ofta efter 15–20 års praktisk lärande inom deras gemenskap. Det jag gör är att respektfullt ta till mig denna visdom, först och främst för min egen utveckling, men också som inspiration till mina årliga retreater i Dalarna.
När vi lyssnar till naturens signaler börjar vi förstå vårt eget nervsystems språk på ett djupare plan. Skogens viskningar, eldens fladdrande lågor, vattnets flöde – allt speglar de processer som pågår inom oss. Genom att synkronisera vår inre värld med naturens cykler läker vi inte bara, utan återupptäcker också en djupare känsla av tillhörighet och samhörighet. Med nyfikenhet och vördnad fortsätter jag denna resa, där shamanistisk visdom och modern neurobiologi flätas samman. Att lära av naturen är mer än en väg till läkning – det är en påminnelse om att vi alltid har varit en del av något större.
